I morse skulle jag upp och köra ett riktigt jobbigt pass. Ett sånt där pass som jag tänker på rätt länge innan jag ska köra det och kan bli ganska tunnelseende in mot det, speciellt på morgonen före. Men när jag vaknade i morse kände jag mig inte helt hundra. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var mer än att jag inte kände mig helt hundra. Natten hade varit lite stökig. Eller så här, jag hade själv sovit oroligt och dessutom blivit väckt av barnen, både under natten och lite tidigare än önskat. Så efter att ha muttrat lite där på morgonkvisten bestämde jag mig för att skjuta på dagens pass. Jag insåg att just nu handlar det definitivt inte om att träna mest. Inte heller alltid bäst. Men smartast. Det är så många fler faktorer att ta hänsyn till än vad det någonsin var som elitaktiva, vilket för mig gör det så mycket mer spännande och roligt. När man inte prioriterar en sak högst upp på listan, som jag ju gjorde förr med träning och tävling, så blir det mycket mer känsligt. Och så ska det vara nu. Det är ju därför jag gör det!Men att försöka träna smartast, herregud, jag har varit inne på det förr, det är inte lätt. Att justera, ändra, våga gasa, våga bromsa. Det är en ständig pågående skola. Tänk om jag vetat allt det jag vet idag och tänk om jag hade vågat känna efter, eller framför allt, lyssna på kroppen så som jag gör idag. Jag tror jag hade sluppit en hel del smällar då. Samtidigt var även det en skola. Som elitaktiva med drömmar om OS-medaljer och en vision om att bli världens bästa skidåkerska måste man våga pusha, våga ligga på gränsen, våga gå över gränsen. Men det ska ändå ske med kontroll, och det kan jag ärligt säga att det inte allt var för egen del.Att träna smart, att försöka tyda kroppens signaler, särskilja från när man är nervös (det vill säga det klassiska flyktbeteendet som ofta uppstår när man är nervös och kan ge symptom som är exakt likadana som exempelvis förkylning, maginfluensa och allt mellan himmel och gjord i fysiska och psykiska symptom) och när det faktiskt är signaler man bör lyssna på. Alla är vi olika och alla har vi olika symptom på nervositet, man måste lära känna sin egen kropp helt enkelt.För mig handlar det sällan om enstaka symptom eller känslor när jag väl bestämmer mig för att vila. Då är det summan av en massa saker som gör att jag tar beslutet att vila helt från träning eller justera den tänkta planen.Jag har inte tid längre att träna ned mig rejält, för jag har inte den återhämtningen i vardagen som gör att jag hinner återhämta mig. Så jag måste träna lite snällare helt enkelt. Jag kan träna hårt, missförstå mig inte, men jag kan inte träna hårt i flera dagar i sträck. Kanske fyra fem dagar, men oftast tre, innan jag måste ge mig tid att återhämta mig för att inte dra på mig barnens förkylningar som är en ständig kompis i vardagen. Jag måste också se till att träna med välfyllda lager, aldrig gå mig tom och alltid fylla på direkt efteråt. Sånt man kunde slarva lite med förr. Eller kunde jag egentligen slarva med det förr..? Kanske inte. Kanske var det en av de saker jag kunde gjort bättre.Oavsett är det sånt jag prioriterar nu för att kunna träna bra mellan varven.Så jag sippar vidare på min kaffe och betar av to'do listan och njuter av en vilodag!❤️Anna
