Pizza. Vin. Sol. Skidåkning! Det är Marcialonga för mig. I alla fall innan jag åkte det första gången i fjol. Hade liksom en idyllisk bild av att åka ner hit till Val di Fiemme-dalen och göra just det. I den ordningen. Och sen fick mina tävlingsnerver lite andra andningen och plötsligt stod jag på startlinjen med omvänd ordning på prioriteringen. Men det skulle visa sig att det blev precis just så. Skidåkning. Sol. Vin. Pizza. Eller ja, vin och pizza har nog nytt plats, men ändå. Och jag hade en sådan fin upplevelse i fjol att det var med lite skräckblandad förtjusning som jag såg framemot dagens lopp. När jag dessutom gjorde ett (enligt mig) sämre lopp förra helgen och dessutom åkte på matförgiftning i måndagskväll vilket ledde till en dag i sängen med feber dagen där på och efterföljande dagar med sisådär aptit och mage.Men när vi kom hit i torsdags, jag fick åka banan i fredags och komma in stämningen här, verkligen insupa den, började det där pirret, det positiva pirret, från i fjol komma.Och jag har varit förvånansvärt lugn dagarna innan, även fast orken tröt rejält när jag tränade i fredags (första passet sedan tävlingen i lördags). Och i morse kände jag mig förväntansfull!Så därför blev det lite av en chock när starten gick och som det GICK! Herregud. Tempot var det högsta jag varit med om och syran fullkomligt sprutade ur öronen redan efter en kilometer. Det var lite av en klassisk käftsmäll. Och täten försvann i ett huj. Men precis som tidigare år så sänktes tempot i täten efter cirka 8-10 kilometer och vi jagade ikapp och låg i en stor klunga hela vägen in mot spurtpriset vid 18 kilometer. Där tappade jag dock täten och vi blev ett gäng som tillsammans försökte täppa igen luckan till klungan när vi vände nedåt igen. Men luckan växte och vi kom inte närmare. Och jag började bli frustrerad.Efter ca 30 kilometer kom en italienare förbi (de startade 3 minuter bakom oss) som jag kunde ta rygg på, så hans rygg tog jag och jag lämnade gruppen med tjejer bakom mig.Dock hade jag kastat av mig drickabältet och tappat gelen, så jag slet med energin genom hela loppet men det blev aldrig en fullkomligt soppa-torsk-känsla. När vi vände nere i botten, med 7 kilometer kvar, såg jag att jag var ett jagat villebråd och trots att jag försökte mana killarna jag åkte med (vi hade blivit ikapp åkta av några killar till) orkade jag inte riktigt.In i sista backen önskade jag så att jag hade haft en gel men det var bara att försöka tänka bort tröttheten och jag hade Ida Palmers i hasorna som hade jagat ikapp mig.Backen gick helt okay men jag var lite för tom för att ha det lilla extra som krävdes för att trycka till ordentligt. Så jag fick ge mig i spurten mot Ida och gled i mål som en väldigt glad åtta. Och jag har återigen fått en helt fantastisk upplevelse här i Val di Fiemme-dalen! Och självklart med tematskidåkning - sol - pizza - vin Vi kom precis tillbaka från en pizza (och ett glas vin) på byn tillsammans med familjen och teamet. Så himla gott! Och efter målgång satte vi oss i solen på en uteservering för en lättare lunch och kaffe. Precis som i fjol!Så tack Marcialonga för återigen en fantastisk upplevelse. Skulle skriva - vi ses igen.. Men vi får se! Kanske blir det i så fall pizza - vin - sol - skidåkning! ;-)Ciao!Anna
