ÄNTLIGEN fick jag dra på mig nummerlappen! Har nog inte fattat själv hur jag längtar (och saknat) utmaningen det innebär att ställa sig på startlinjen. Fjärilarna. Tankarna kring ”varför gör jag det här”. Alla tankar under loppet. Känslor i hela spektrat. Närvaron i samspelet mellan kropp och knopp. Det är speciellt. Och jag ÄLSKAR det!Och det som gjorde mig gladast var att känna att jag tog rätt beslut att göra detta ett år till. Tvivlet som kommit under hela året, osäkerheten i våras om jag skulle orka. Det är värt det! För en sak är säker - med barn och ett liv där träning inte är nummer ett, så är det inte en självklarhet att göra detta. Jag har verkligen inte skött det exemplariskt, jag har varit så less när jag gång på gång blivit sjuk när barnen varit sjuka, jag har varit sur för att jag missat träning, för att jag inte kunnat följa planen. Men jag har hela tiden haft en person här hemma som har påmint mig om varför jag gör det här. Varför jag tränar lite mer än andra, är lite mer nojig kring sjukdomar än andra, strikt med min sömn, försöker att äta bra… Han som levt det här livet med mig så länge vi känt varandra! Han förstår mitt behov av att få träna mot mål, att få stå på startlinjen, att få utmana mig. Utan honom hade det faktiskt inte gått. Så är det bara. ❤️ Så när ni undrar hur det gick i helgen så svara jag BRA! För det var kul, jag kom till start, jag kom i mål och jag klarade staka hela banan! Nu önskar jag mig en frisk jul tillsammans med familjen, lite mer träning och massa återhämtning så att jag i januari kan få ställa mig på startlinjen och känna att jag kan pusha mig själv att åka lite fortare också och inte bara ta mig i mål..! Men (!) förstå mig rätt där - det är skillnad på att försöka åka fortare och åka så fort att det genererar riktigt bra resultat. Jag säger det igen, för att göra det krävs det mer och det är jag inte beredd att ge till skidåkningen. Jag är nöjd med att få känna att jag utmanar mig! Men med det sagt så är det viktigaste för mig att känna att jag får ut det jag har i kroppen för dagen och då är det många saker som ska stämma - ha nog med överskottsenergi, ha laddad upp med energi, fyller på med energi under loppet, klä sig sig, ha bra skidor. Många parametrar men det är också det som gör det så himla roligt!I lördags var jag för dåligt klädd, jag frös som jag aldrig tidigare gjort och jag förfrös ögonen vilket gjorde att jag inte kunde se ordentligt. Jag trodde det var för att jag hade dåligt med energi och var låg, men insåg några minuter efter målgång att jag hade förfrusit dem då jag de började värka på samma sätt som fötter och händer gör när man får tillbaka känseln i dem efter att ha blivit rejält nedkyld. Sen säger man att man inte kan förfrysa ögonen, men något har jag gjort med dem som gjort att de har varit extremt ljuskänsliga och jag fått lov att tagit alvedon för att de har värkt och ömmat.. Jag var dessutom dåligt på att fylla på med energi (för att jag frös) och jag pushade mig inte så som jag kan (pulsen sjönk för jag frös så..), men det spelar ingen roll för målet var att få stå på startlinjen igen efter att ha missat förra helgen. Ska jag vara helt ärlig trodde jag inte att jag skulle få dra på mig nummerlappen före jul, så jag är så himla glad att jag har gjort premiären.... och ni kan ju bra ana vilken inspirationsboost det har givit mig att försöka träna upp mig till en lite bättre nivå! Eller så här - få hålla mig frisk så jag kan träna det jag vill och behöver. Så det var race rapport. Den först här hos MåBra. Kan hända det blir ett par fler i vinter - hoppas det är okay för er! 😍
