Det funkade! | Anna J Haag

När vi i våras tackade ja till att göra en turné med olika spännande utmaningar och lopp nere på Västkusten var vi förberedda på att jag skulle agera hejarklack och Emil ensam skulle stå på startlinjen. Vi visste ju att jag (om allt skulle gå bra) skulle vara i månad åtta i graviditeten och att då planera in att tävla (!) i olika lopp kändes ju lite naivt samtidigt som det var så spännande att vi inte kunde säga nej. Jag lever hellre efter devisen att satsa högt och sen få backa om det skulle krävas, dvs inte ge upp innan man behöver liksom!

Men att åka Alliansloppet kändes väldigt långt bort. Om jag ska vara ärlig. Nästan 50km rullskidor på en bana där stakning är i princip den enda tekniken man använder sig av. Och stakat har jag knappt gjort sen i vintras.

Jag var ut i veckan och provade lite, körde 5 x 6 min rullskidor i varierad terräng men mestadels uppför. Och tyckte magen var väldigt mycket i vägen. Fick inte alls till stakningen, men diagonal fungerade riktigt bra och stakning med frånskjut helt ok. Det gjorde att jag i alla fall fick ett hopp om att kunna starta men tänkte också att det nog inte skulle gå så fort då det snabbaste sättet att ta sig fram på den där banan var att staka mestadels.

När vi kom ner till Trollhättan passade vi på att åka ett varv på banan. Jag varvade diagonal med stakning med frånskjut och stakade bara där inget annat funkade. Började bli lite nervös att jag hade tagit mig vatten överhuvudet. Och när det dessutom visade sig att det skulle regna började jag bli lite brydd om det skulle bli halt. Jag sov inte överdrivet bra natten mot lördagen.

Men när vi kom ner i start-och målområdet, jag fick sätta på mig mina lånade rullskidor och staka iväg lite så ramlade alla nerver rätt. Det kändes okay, nästan bra! Men framför allt kändes det kul!

Vi rullade fram till vår startgrupp, såg första startgrupp ge sig av och sedan var det vår tur. Banans enda riktiga rejäla backe inledde varvet på 16 km som skulle åkas tre gånger och med min obefintliga uppvärmning var det en chans till att komma in lite i flåset.

Efter backen la jag mig i Emils rygg och vi började köra. Han tog vinden för mig och jag styrde hans tempo - ”öka” eller ”sakta”. Dessutom hade han energi med sig, både i form av gels och bars och sportdryck. Ganska snart insåg jag att jag kunde staka men att min kraft var väldigt reducerad. Men bara att känna att jag kunde staka var himla gött! Och magen var med på noterna.

Första varvet var ändå lite segt, vi hade inte riktigt fått in rytmen som funkade för oss båda även om allt annat funkade helt ok. I varvningen ut på varv två började det dra lite i nedre delen av magen så vi tog det lite lugnt och när jag lät bli att staka och stället diagonalade upp i backen släppte det. Passade dessutom på att ta en kisspaus och då försvann det helt.

Hade varvningen sett tjejerna som ”ledde” motionsklassen, som hade startat i första startgrupp (två minuter före oss) och tävlingsdjävul kröp fram. Det gjorde att varv två gick i ett enda huj! Hann knappt tänka och efter halva varvet var vi ikapp damerna. Och vårt teamwork nådde nya nivåer!

Ut på tredje varvet började jag känna att det här skulle gå vägen och det var en sån himla lättnad!

Körde på i första backen, Emil tog över när vi kom upp och sedan var det bara att tugga på. Stannade för en andra kisspaus och efter det hade jag lite svårt att hitta stämmet i stakningen igen men efter någon kilometer kom det tillbaka.

Fortsatte fylla på med energi (trots spykänslan av att fylla upp magen..) och plötsligt hade vi bara någon kilometer kvar! Så jäkla skoj! Vi såg färre och färre andra åkare och när det var knappt två kilometer kvar och jag i min hjärna började tänka spurt stoppar jag staven i hålighet på en bro och bryter staven. Så. Jäkla. Irriterande. Får Emil stav som är cirka 25 cm längre än min egen… 🙈 Men den har i alla fall en spets. Så vi stakar lite halta mot mål och går i mål som första dam i motionsklassen på 2h och 27 minuter. Två och en halv timme med grymt teamwork och en kropp som återigen överraskar på mig!

Jag har stakat två tre gånger de senare månaderna men inte en gång sedan i juli. Så vare sig kraften eller tekniken är ju som den kan, men ändå gick det så bra! Inte ont någonstans och inte en uns låg på energi. Och dessutom fick jag ta! Jag fick återigen ett riktigt bra pass i lägre tröskeltempo - vad mer kan tävlingsnörden i mig önska?

Vi har en utmaning kvar nere på västkusten, om två helger. Återstår att se om jag står på startlinjen då eller får agera hejarklack, men oavsett är jag så (tjatigt jag vet men det är så!!) makalöst tacksam att jag fortfarande kan få göra såna här utmaningar så långt in i graviditeten!

Idag mår jag som jag förtjänar. Är trött och mår lite illa men rent fysiskt är det oförskämt bra. Lite stel i nacken men ryggen mår bra och magen lika så. Kroppen är f a n t a s t i s k.

Nu ska vi plocka ihop våra (blöta) grejer här i Stockholm och sen fara hem till Östersund. Där väntar 10 (!) dagar hemma. Vet inte när jag var hemma så länge sist. To-do-listan är lång efter en sommar i packsäcken, men det känns okay!

Senare idag kommer en vlogg från gårdagens utmaning - håll koll här !

So long!

Anna