Jag har sedan jag började satsa på skidåkningen som tjugoåring alltid fascinerats av kombinationen av familjeliv och idrottsliv. Blir inspirerad av dem som jonglerat detta. Funderat över hur de fått ihop livet. Vad de har prioriterat, hur de tänkt. Vad som drivit dem. Hur livspusslet har sett ut.Att få barn under elitkarriären var en dröm, men livet ville annorlunda och med facit i hand är jag väldigt glad att jag ägnade min elitkarriär allt fokus under den perioden. Gjorde alla val utifrån mig och mig själv, utan någon som helst hänsyn till någon eller något annat. Jag levde elitkarriären 24/7 under mer än tolv års tid. Och det var en fantastisk tid. Och jag är väldigt tacksam att jag nu kan göra en lite lightversion där jag får känna på hur det är att kombinera. Att få utforska det lite på kant. Att ha möjligheten att ha en kropp stark nog att kunna träna och tävla efter två barn, det är fantastiskt. Och det är en utmaning med så många mer dimensioner än vad jag någonsin kunnat ana.Jag tror jag mest tänkte på det praktiska "hur de fick i ihop livet" men jag missade alla andra detaljer om hur man påverkas både fysiskt och mentalt av lite med sömn, dåligt med återhämtning, viljan att finnas där för barnen, att inte missa något, att vara närvarande..Precis som de är för de flesta föräldrar som gör karriär! Det är inte något annorlunda att jonglera livet som tränande/tävlande förälder som det är att göra en karriär med viljan att utvecklas, ta sig framåt, lägga ned tid och engagemang.Den enda skillnaden jag kan se hittills är kanske att familjen kan vara lite mer delaktig i min typ av karriär i och med att det innebär resor för både träning och tävling. På gott och ont.Och nästa reflektion jag har gjort kring detta är att det här med att vi mammor också vill och gör karriärer faktiskt är relativt vanligt numera och något som inte var lika vanligt i generationen före oss. Jag har så många vänner som fått barn och direkt gått tillbaka till hundra procent arbete, inte för att de måste (alltid) men för att de vill och för att deras jobb och karriär faktiskt kräver deras hundraprocentiga närvaro. Att gå ned i tid skulle bara innebära lägre lön men knappast mindre arbetsbelastning. Kring detta kan man diskutera i evigheter och det finna så många sidor av detta men det jag ville komma till är att jag är en av de mammor som vill fortsätta utforska, fortsätta utvecklas och fortsätta drömma fastän jag fått två guldklimpar.Och jag är helt säker på att jag blir en bättre och mer tillfreds mamma därför att jag fortsätter leva och göra det jag mår bra av. Det är inte alltid barnen jublar när jag ska iväg på ett tidigt träningspass eller är superglada när jag kommer tillbaka från ett långt träningspass. Barnen kan säga "mamma, kan inte du leka med oss" när jag måste göra något för jobbet eller kring träning. Men de skulle ha reagerat på samma sätt om jag gjort någon annan form av karriär. Och jag vet att de i grund och botten är lyckliga. De har en trygg värld runt sig med många trygga människor, inte bara mig och min Emil, min man.Så att få kombinera familjeliv med både en vanlig karriär och en ny lightversion av mitt förra liv är spännande. På så många plan. Det ger mig enormt och framför allt stillar det min nyfikenhet som jag levt med jämt samtidigt som det ger mersmak. Att fortsätta våga jonglera livet!... och ja, detta kan verkligen ses som en liten hyllning till oss mammor som vill fortsätta utveckla oss själva samtidigt som vi finns där för våra små i största möjliga mån! ❤️En tanke.Anna
