Senaste tiden har jag känt att jag legat precis på den magiska gränsen. Den där gränsen där man kan och fixar allt, men allt till ett lite högre pris och ett lite sämre humör. Jag har varit där många gånger och jag kommer hamna där många gånger till, för sån är jag. Och jag tillåter mig att hamna där då jag vet att det är för en begränsad period. Men jag gör också allt för att i stunden minska belastningen lite. Det kan vara att sova en extra timme. Boka av något, oavsett hur roligt det är, för att få en stund för mig själv. Träna, men kanske lite mindre än tänkt. Äta bra och ofta. Ta mig tid till att bara vara med familjen. Lägga ifrån mig telefonen. Det går inte alltid, men jag försöker.Anledningen till att det är lite mycket är att jag tränar lite mer än tidigare i höst, vilket tar tid. Och så klart gör mig lite tröttare! Men också att examen närmar sig. Och att jag har en hel del andra uppdrag och jobb som jag behöver göra kontinuerligt. Men skolan är klar om tre veckor, tävlingarna börjar typ samtidigt och då prioriterar jag ned alla andra uppdrag så jag vet att jag kommer ha nog med överskottsenergi när jag väl står på startlinjen. Jag tror att det är nyttigt att vara upp mot gränsen och känna på. Så länge man inser det. Att man är upp mot taket vad man klarar av och mår bra av. Och att man självklart gör något åt det i den situationen! Jag är ju en sån som vill leva till hundratio procent. Och gärna lite till. Och så behöver jag veta var mina gränser går. I perioder har jag det lugnt och det är ett medvetet val, medan jag i andra perioder gasar som bara den. Det är helt enkelt så jag vill leva! Även fast det just nu kanske känns som om jag emellanåt mest bara vill stanna i soffan och titta på ännu ett avsnitt av Blacklist, äta choklad och dricka te och pussa på barnen. Livet va?! 🤩😍Ta hand om er!anna
