Idag var vi på ett rutinbesök hos barnmorskan på förmiddagen efter att ha hunnit upp till fjälls tur och retur. Man hinner med mycket före klockan tio om man går upp 04.20... #block-yui_3_17_2_1_1565893758972_682 .sqs-gallery-block-grid .sqs-gallery-design-grid { margin-right: -20px; } #block-yui_3_17_2_1_1565893758972_682 .sqs-gallery-block-grid .sqs-gallery-design-grid-slide .margin-wrapper { margin-right: 20px; margin-bottom: 20px; } … men att få börja morgonen med att springa i den där terrängen, det väger upp den nästan obefintliga sömnen (för en som vill ha 8-9h/natt). Men. Nog om det. Efter att ha haft vikarier i sommar fick vi nu träffa samma barnmorska som jag träffade när jag skrev in mig i februari. För mig har det funkar väldigt bra med alla tre vi hunnit med, men att få träffa samma så här mot slutet kommer nog bli rätt skönt. När vi var på de första besöken upplevde jag inte att jag hade så mycket frågor, ville helst bara få höra krabatens hjärta och att allt såg bra ut. Men nu ploppar det upp mer frågor och funderingar för varje gång så det är skönt att man träffas så ofta. Sedan förra veckan har jag haft ett par tillfällen där jag blivit väldigt låg och yr, så där lite svimfärdig liksom, och jag har ofta kopplat det till att jag varit hungrig/lågt blodsocker. Men igår när vi var på en föreläsning om förlossningen på sjukhuset kom yrseln och illamåendet väldigt plötsligt över mig, så pass att det enda jag ville var att lägga mig på golvet i fosterställning. Det var ju dock inte riktigt aktuellt, och att få ner huvudet mellan knäna är ju otänkbart, är ju något iväg så att säga, så jag fick istället hänga på stolen framför och bara andas. Kallsvetten trängde fram och det var mindre härligt. Speciellt när man är bland folk! Efter en stund ebbade det av men kom ganska snabbt tillbaka för att sedan försvinna helt. Tänkte för mig själv för att de var obehagliga bilder eller något sånt som triggade det (är inte särskilt bekväm i sjukhusmiljö eller ett fan av blod... 🙄), men insåg sen att det nog inte var det. För just före illamåendet kom hade jag haft ett väldigt tryck upp mot diafragman. Och jag inser att så har det varit varje gång. Ofta i kombination av att jag är lite låg på energi. Snacka om lite feltajmad illamående-känsla! Eller ja, det var ju rätt bra om jag nu hade tuppat av, för det var på sjukhuset och det var barnmorskor som höll i föreläsningen, men bland folk… Nej. Inte trevligt alltså! Är detta något ni har upplevt? Jag frågade barnmorskan om det idag och hon höll med mig i mina misstankar men sa också att det ju finns många anledningar till att börja bli yr/svimfärdig så som lågt blodtryck, lågt blodsocker och/eller dåliga järnvärden. Men att krabaten mest troligt kommer åt något som gör att jag får den här känslan, typ liknande som man (jag) kan känna när jag ligger på rygg då syretillförseln stryps. Har dock inte upplevt det när jag varit ute och tränat eller varit aktiv och det känns ju tryggt! Snacka om att jag börjar bli gravid nu! Även fast jag verkligen inte klagar, mer bara konstaterar. För i övrigt mår jag ju fortfarande väldigt väldigt bra. Har ni (om ni upplevt liknande mot ”slutet”) gjort några egna reflektioner vad som kan göra att den där känslan kommer? Just nu är det ju speciellt när jag sitter ned! Nyfiken att höra era erfarenheter! So long, Anna
