… har ju varit min rubrik, i alla fall i huvudet, på många blogginlägg på slutet. För h e r r e g u d vad denna höst handlat om just det - att man fått köra på inte bara plan b eller c utan d, e, f och ibland G också! Och som elitaktiv hade det tagit knäcken på mig. Att inte kunna följa planen, att hela tiden justera. Att ta dag för dag, hela tiden. Och att justeringarna och de ändrade planerna sällan beror enbart på en själv, utan de i sin närmaste omgivning. Men jag tycker faktiskt att det är lättare att göra justeringar på grund utav andra och framför allt barnen än på grund ut av mig själv. Om de gör att jag inte kan göra det jag tänkt, då är jag oerhört mycket mer fine med det, vilket jag aldrig någonsin trodde om mig själv. Jag tror att det är svårt att förstå hur egocentrisk man blir som elitidrottare där hela ens värld och världsbild handlar om att optimera och prestera. Och den frustrationen som skapas när det inte blir som man tänkt.Nu blir jag också frustrerad, förstå mig rätt, men enbart när det gäller saker som jag kan påverka eller i alla fall påverkad av i direkt grad, så som förkylning, skada eller att jag själv har belastat mig för mycket i livet vilket i sin tur leder till att jag inte kan göra det jag vill!Och så blev det ju i helgen när jag missade årets premiär av Ski Classics i Bad Gastein när jag vaknade med feber på lördagsmorgonen. Speciellt efter som lördagens tävling var ett väldigt speciellt lopp och ett lopp som bara köra en gång per år och som påverkar mitt teams placering i totaltställningen för årets säsong. Men det var ju verkligen inget jag kunde göra åt där och då, men ni ska bara veta frustrationen som jag kämpade med den dagen. Hua alltså! Och just den känslan har jag ju haft så många gånger under min karriär när man liksom snubblat på målsnöret av olika anledningar. Det är frustrerande att vara frustrerad helt enkelt! Haha! Men nu är jag helt feberfri och det enda jag sliter med är mina dåliga luftrör som ju inte blivit bättre av de senaste årets infektioner om man säger så. Låter som en storrökare, men det blir bättre för varje dag och jag har ju mina astmamediciner som ska hjälpa dem på traven. Har ju haft astma sedan barnsben och varje infektion jag får sätter sig i luftvägarna, så det är ju ingen nyhet men inte desto mindre jobbigt för det!Så nu hoppas jag på att den friska luften här i Livigno dit vi kom fram igår ska göra susen så jag kan ställa mig på startlinjen på lördag!Nu väntar fortsatt lek här i lekrummet och sen ska vi ut och kanske göra ett besök på badhuset…! Önska oss lycka till!Anna
