Sitter hemma hos mamma och pappa framför brasan i deras matsal, barnen har precis gått och lagt sig med mamma som får läsa kvällens saga.Både min kropp och knopp är möra idag efter helgens lopp och orken har inte varit på topp. Desto lyxigare att man är hemma här och får hjälp med a l l t ! Emil tog mammas bil tillbaka upp till Östersund i morse för att jobba några dagar och sen kommer han tillbaka hit på onsdag eller torsdag och sen blir vi här allihop fram till Vasaloppet nästa söndag.Att tävla så som jag gör nu är nyttigt på så många olika sätt. Det får mig att få perspektiv på saker, både inom idrotten men också vanliga livet. Det får mig att inse vad en elitkarriär innebär, vad det ger och tar, och samtidigt förstå vad ett liv med småbarn innebär. Det får mig att förstå skillnaderna (egoismen) men också likheterna (rutinerna med mat och vila bland annat). Det får mig att vara tacksam över det liv jag har levt men också över det liv jag lever idag. Det får mig att vara väldigt i nuet samtidigt som jag tillåter mig att leva för drömmen och målet. Det får mig att vara nöjd över de beslut jag tagit efter vägen och hur jag hamnat där jag hamnat i dag. Och det får mig att inse att det är skillnad på att satsa på sin idrott för att nå stora drömmar och att åka för åkandet och utmaningens skull.Förr hägrade de stora målen. Allt jag gjorde varje dag fick mig ett steg närmare målet och ibland var man så inne i processen att hela tiden ta sig framåt att man inte stannade upp och njöt av själva resan. Alltför ofta var det så. Nu njuter jag mer av varje steg. Egentligen är resan själva målet än de egentliga målen (tävlingarna). För jag njuter av att kunna få förbereda mig för att åka så fort jag kan på tävlingarna. Jag gillar att utmanas i träningen. Jag gillar att försöka utvecklas.Men jag bryr mig egentligen inte så mycket om resultaten på loppen. Tro mig, jag kan vara frustrerad som bara den under själva loppet om jag känner att jag inte får ut det jag vet att jag kan, att min dagsform är sämre än vad jag vill. Men efteråt så bryr jag mig föga. Då är jag Anna. Inte skidåkaren Anna. Ofta mamma Anna, men inte enbart. Förr var jag nog alltför ofta bara skidåkaren Anna. Nu är jag mer än så och det är nog också därför jag kan njuta så av att anta utmaningarna som det ju faktiskt är att ställa sig på startlinjen och försöka få ut det man vet att man kan för dagen!Det var inte planerat att dra på mig nummerlappen och åka två säsongen långlopp när jag bestämde mig för att sluta efter OS 2018. Jag ville gärna prova åka långlopp, men jag kände mig rätt färdig med att tävla på hög nivå. Men något lockade, att få utmana sig mot de bästa även om jag alltid vetat att jag varken kan eller vill lägga ned den tiden för att kunna utmana dem, så när väl poletten föll ned under pandemin att jag ju visst ville dra på mig nummerlappen igen för att tävla, så kändes det så självklart!Sen hade jag nog hoppats att jag inför den här säsongen skulle ha hållit mig frisk, fått träna lite mer, lite mer specifikt, men det blev inte så. Och det har ju varit lika roligt att tävla för det! Och det har också gjort att jag njutit mer av de träningspass jag fått till, av de perioder jag fått träna, istället för att bli helt låst vid det jag inte fått till. Och det har nog varit en nyckel.Nu återstår tre tävlingshelger. Vad som händer och sker efter det får vi se.Jag är så JÄKLA LYCKLIG att vi (jag säger vi, för det är verkligen ett familjeprojekt) gjorde detta i år igen, att jag trotsade min oro för att inte ha gjort ”jobbet” (den missade träningen som jag så gärna hade velat fått gjord) och boostade mig med att ”det jag väl gjort har varit bra” och fokuserade på det. Helt enkelt bra nog för att jag skulle kunna UTMANA mig och NJUTA av loppen. Ibland måste man våga, även fast än man inte känner sig helt förberedd eller redo eller "där".Jag är så glad att jag bestämde mig för att åka ännu en säsong, ta chansen att tillbringa januari nere i alperna med familjen och tävla alla fantastiska lopp där nere och få alla upplevelser vi fick på köpet av att vara i alperna så länge. Bara det i sig var (och är) ju en upplevelse i sig!Samtidigt som tre tävlingshelger återstår sjuder min hjärna av idéer kring nya planer, nya utmaningar. Och mina tankar pendlar mellan ”vill bara stanna i detta & njuta dessa sista tävlingshelger för säsongen” och förväntan (och längtan) att få ta nästa steg. Idrottare har jag varit hela livet, elitidrottare en stor del och de senaste åren något mitt emellan. Vad som väntar här näst återstår att se och det är så spännande, men jag har svårt att släppa tanken på att träning och tävling och allt där emellan. Det är spännande. Och osäkert. Fast på ett positivt sätt! En måndagstanke i februari.❤️Anna
