För två veckor sedan packade vi ju multivanen med skidor, stavar, vagn, pulka, resesäng, mat, pjäxor, vallor och en massa annat. Sen började Emil köra bilen genom Sverige, plockade upp sin far i Gävle och fortsatte sedan ned till Göteborg för att ta färjan över till Kiel. Dagen efter fortsatte de och plockade upp mig, barnen och Emils mamma i München. Tillsammans fortsatte vi sedan till Bad Gastein där vi (efter lite strul) checkade in i en lägenhet jag funnit via AirBnB.Den första veckan stannade Emils föräldrar med oss för att jag skulle hinna med att göra examen och träna och sen assistera oss med kiden under helgen då tanken var att jag skulle tävla och Emil hjälpa teamet. På söndagen lämnade vi av Emils föräldrar vid tåget så att de kunde åka tillbaka till München och vi åkte vidare till Livigno. Sen fick vi några dagar själva där med bara familjen. Vi fick försöka sysselsätta barnen på bästa tänkbara sätt och samtidigt försöka göra sånt där som behövs göras för att kunna vara iväg som vi ju är och kommer vara ett par veckor till. Mail. Blogg. Sociala medier. Videomöten. Planering. Och så vidare. Och i natten mot onsdag kom nästa hjälppatrull ned i form av Emils bror med fru som ska hjälpas över denna helgs tävlingar. För när jag tävlar, så hjälper ju Emil teamet med skidtester och annat som behöver styras med runt omkring. Så för att barnen ska kunna vara med behöver vi helt enkelt hjälp, och lyxen att få ha familjen med sig är ovärderlig. Och vi är så tacksamma för det! Sen att se barnens glädje att få så mycket tid med dem, är fantastiskt.På söndag flyger vi hem till Sverige för två veckor hemma över jul innan vi åker tillbaka ned efter nyår. Då följer Emils föräldrar med igen i två veckor innan mina föräldrar tar över de sista två veckorna. Vi får verkligen kvalitetstid tillsammans allihopa!Dagarna ser ganska lika ut när vi är iväg. Vi äter frukost, sedan brukar jag träna (ofta är även Emil med då) och då är barnen tillsammans med dem som är med oss för tillfället. Ofta leker de utomhus på ett eller annat sätt. Sedan äter vi lunch tillsammans, ibland fixar vi den och ibland fixar de som är med barnen lunchen. Efter lunch brukar vi ta det lite lugnt, barnen får vila och vi lika så och även "barnvakterna" brukar få en paus. Jag brukar också passa på att jobba lite då. Resten av dagen brukar vi hjälpas åt med både barn och matlagning om det inte är så att jag behöver träna ett till pass eller har något möte som behöver göras. Ofta försöker vi komma ut en sväng för att rasta barnen före middagen. För att allt ska flyta på så bra som möjligt har vi rätt statiska tider för måltider (både jag och barnen behöver det, haha!) och det gör att det lätt blir rutiner även när vi är i iväg vilket gör det lite enklare även för barnen. Efter middagen får de leka lite innan innan vi fixar vällingen. Ibland passar vi på att ta ett bad, men det viktigaste är att de får en lugn stund framför någon form av skärm medan de dricker sin välling och efter en "lagom"stund (vill inte att de ska ha för mycket skärmtid, så vi brukar ställa en klocka, och när den ringer så stänger vi av, hittills har det funkat klockrent!!) är det dags för själva läggningsrutinen med toabesök, borsta tänder och läsa en bok i sängen. Hemma sover ju pojkarna i varsitt rum men hittills har vi sovit i samma rum (förutom i Bad Gastein där pojkarna sov med sin farmor och farfar) och då lägger vi dem samtidigt. Helge får lägga sig i sin resesäng med sitt täcke och sin kudde som jag har packat med hemifrån medan Harry får göra sina kvällsrutiner och sedan läser jag för Harry i sängen medan Helge pysslar på i sin säng bredvid. Sen säger vi godnatt och lämnar rummet. Här i La Venosta sätter vi oss i allrummet en våning ned, men har dörren på glänt så vi hör dem. Harry kan komma och någon gång för att kolla av läget, men det blir sällan tjafs, de är kvällströtta även om den kan ta en stund innan de somnar.... så lite så ser det ut för oss när vi är ute och reser. Och som vi älskar det, allihopa! <3Anna
